Om hästar kunde tala

En gång är ingen gång, två gånger en vana. Jag vet inte riktigt hur det gick till men idag hamnade jag på hästryggen igen. Det var tveksamt ett tag för när vi anlände till ridskolan och gick in i stallet hördes en tung och djup suck från ”DT” och han nästan satte sig ner i halmen. Kunde han tala så skulle det nog bli något i stil med:

– ”Neeej, inte han igen”! Jag har ju inte så många år kvar.

Vi blängde på varandra ett bra tag men för att inte sinka övriga elever gjorde vi en deal; att DT skuttar runt på banan så sitter jag på och ser ut som jag rider. Det blev tydligen en bra deal för vi trivdes ihop allt mer så vi gick så långt att vi enades om att inte sluta träffas på det här viset.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *