Tidigt i våras hittade jag en liten groda på tomten (ibland känner man sig som Pelle på Saltkråkan…). Han hette Harald och jag slängde i honom på skoj i utevoljärdammen och sedan dess har jag inte tänkt på honom. Idag när jag inspekterade voljärerna tyckte jag att jag skymtade till något speciellt under den 5 cm tjocka isen som täckte dammen. Det var ju Harald som låg där – nu myyyycket större. Fick nästan lite dåligt samvete när jag skulle hacka loss den infrusna varelsen men döm om min förvåning. Han övervintrade bara och när jag fick loss isen tog han några simtag i slow-motion. Jag var bara tvungen att dra igång pumpen igen så dammen inte fryser igen helt. Jisses vilken rackare!